zanahoria

Det finns en del saker som jag verkligen längtar till otroligt mycket som jag saknar av hela mitt hjärta ibland. Det som jag längtar till och saknar mest är att ha sommarlov och friheten som det innebär. Jag längar också efter allt som jag ska göra i sommar, Peace&Love, kryssning, Ängelholm, tälta ute med vänner, bada, träffa massa människor, ligga och sola på altanen, ta en glass vid ån, ta tåget till stockholm för att bara vara, leva livet och njuta av det. Jag längtar så att jag får ont i kroppen. Jag längtar efter kärlek.

Men att längta är ändå en relativt behaglig känsla, för man vet att det man längtar efter finns där i framtiden. Saknaden är värre. Att sakna något som man vet att man aldrig kommer att ha igen är en riktigt speciell känsla. Samtidigt som man är obeskrivligt tacksam för det man hade så gör det så ont att tänka på det för man vet att det kommer alrig bli så igen. Det är mycket som jag saknar. Det gör ont, som om ett hål öppnas precis under mitt bröst där allt det saknade skulle varit men som nu ekar av tomhet. Jag saknar Englandsresan och människorna som jag träffade där, jag kommer aldrig uppleva samma sak igen och antagligen aldrig träffa människorna som var helt underbara. Jag saknar Dominikanska Republiken för att där levde jag i ett paradis. Jag saknar vänskapen som jag och Fanny hade, jag hoppas verkligen att vi kan hitta tillbaka till den kanske i sommar, nu är vi för olika. Jag saknar konfirmationen, vi hade alltid så otroligt roligt och Gotland var verkligen en hur bra som helst, kan verkligen inte beskriva, allt var perfekt!

Så klart så finns det mycket mer som jag saknar men allt som jag skrev hände under förra året. Och det året, 2010, var det bästa året någonsin för mig, slog alla andra år hur många gånger som helst! Jag var lycklig! Emellanåt var jag ledsen såklart, men för att få vara så lycklig som jag var de fyra veckorna jag skrev om ovan, för att få vara så lycklig måste man även vara olycklig emellanåt. Då blir lyckan lyckligare. När olyckan blir djupare blir lyckan som kommer större. Och självklart så gäller det åt andra hållet också, ju lyckligare man är desto olyckligare kommer man att bli. Kan låta som en jävligt negativ och cynisk tanke men det är så det är, förlorar man det man älskar över allt annat blir sorgen större än man någonsin kunnat tänka sig. Lycka och sorg väger upp varandra.

Jag vill leva ett lyckligt liv. Lyckan är värd saknaden och sorgen.

Tillsammans kan de aldrig bli 1. Hur man än lägger ihop det får man bara en miljon idioter.
Så vakna upp ur drömmen för bara döda fiskar går med strömmen.

Den absolut vackraste låten jag vet. Har så många minnen.

Jag är lite deprimerad. Kom på en grej som verkligen slog mig när jag cyklade hem från skolan idag, mitt liv. Vad är det för liv jag lever egentligen? Ska det vara såhär meningslöst? Varje dag cyklar jag samma tråkiga väg till skolan, är i skolan går på lektioner efter schemat som bara går runt, runt, samma varje vecka. Sen cyklar jag tillbaka på samma gråa väg, kommer hem, åker iväg på träning, äter och kanske pluggar lite, sen går jag och lägger mig för att vakna upp nästa dag och göra samma sak igen. Så går mitt liv runt, runt.

Medan jag är i skolan så tänker jag inte på detta för då har jag faktiskt roligt. Jag är med verkligen underbara människor. Sen har jag fullt upp hela tiden och hinner aldrig tänka på vad jag egentligen gör och varför jag gör det. Men det är nu, när jag för en gångs skull inte har träning som jag inser vilka sjuka vanor jag har egentligen, alla mina dagar är identiska! Förutom helgerna där jag ser till att träffa kompisar hela tiden och aldrig sitta hemma utan något att göra, då känns det som att jag "slösar på livet". Bara sitta hemmma, det känns ju värdelöst! Men kanske jag borde göra det ändå. Jag borde bryta mina vanor och göra något av mitt liv, men vad ska jag göra? Det finns en massa grejer som jag skullle vilja göra, men de flesta har jag inte råd med eller så går det helt enkelt inte för att jag är omyndig, måste gå i skolan eller liknande.

Jag längtar så otroligt mycket till sommarlovet. Då kan man släppa på alla vanor och bara göra precis det man känner för. Man kan träffa alla underbara människor och göra saker som är mycket roligare än skolan. Och en pojke att älska skulle inte vara helt fel. Jag vet inte ens varför jag formulerade mig sådär för helt ärligt så är det ingenting jag hellre skulle vilja ha. Då skulle mina vanor brytas och jag skulle få ett ljus i livet. Jag skulle antagligen bli en lyckligare människa.

Det finns ju en kille som jag kanske gillar. Men det är just det, kanske. Jag vet inte om jag ska vara ärlig, men jag tror det och det är jobbigt. För jag har ingen aning om vad han tycker. Antagligen tyckar han väl om mig, men det brukar bara bli tyst ibland när vi är ensamma, båda är väl ganska blyga. Men jag tror verkligen att han bara ser mig som kompis och jag vet inte om jag vill något mer. Jag tror jag villl det men är rädd för att det ska bli konstigt och fel men samtidigt vill jag verkligen inte se honom med någon annan. Vi är ju inte direkt supertighta vänner och jag har ingen aning om hur jag skulle göra om jag kom fram till att jag verkligen gillade honom. Skulle vara underbart.

Jag ber för varmare tider.