zanahoria

Skulle jag säga alla vars liv förändrades skulle jag syfta på alla människor i hela världen. Världen förändrades då, för 10 år sedan. Antagligen den händelse som har förändrat världen mest sedan andra värlskriget. Jag såg en dokumentär om det idag, amatörfilmer som hade sats ihop och det var först nu, 10 år senare, som jag kan ha en väldigt liten aning om hur det var där på Manhattan för exakt 10 år och 12 timmar sedan. Det var hemskt. Det som rörde mig mest var människorna som hoppade från 80e våningen. Förstå vilken panik och ångest man har om enda utvägen är att hoppa från 80e våningen mot en säker död. Så många människor påverkades direkt av händelsen. På mindre än en och en halv timme försvann WTC och hela New York var täckt av rök och världen var i chock. New York var som ett infekterat sår som störde hela kroppen och fick världen i total obalans.

Nu är jag LYCKLIG! För en gångs skull, jag känner riktig lycka. Livet ler mot mig här uppe på molnen där jag flyger fram med känslan av att ingenting kan ta det ifrån mig. Jag ska njuta av livets söta frukt nu när den bjuds, att det kan vara så enkelt att få allt ont att försvinna för en stund! Det är såhär man ska känna! Det ringer i ögonen och värker i halsen och jag har aldrig mått bättre!

Sitter och blickar in i eld. Hör den kraftfulla forsen och ser den om jag orkar lyfta blicken. Men blicken stannar vid eldens lek. Lek inte med elden säger de. Men ingenting kan leka så som elden gör. Den leker tills den dör och leken är en lekfullt lockande fälla. Men dör man lycklig om man får leka med elden? Det ser ju så lockande ut. I'm in that kind of mood. Sitta i naturen med alla dess krafter runt omkring mig och leka. Leka att jag kan vara djup på något sätt. Fantisera om att vara lika livfull som elden när jag i själva verket har ungefär lika mycket liv i mig som stenarna på forsens botten.

Midsommar på Länsö, som vanligt. Med familjen Blomqvist/Österberg, som vanligt. Det ska bli kul faktiskt, myysigt! Inget röj i öregrund för mig men jag skulle inte ens vilja det så det här blir perfekt för mig, precis vad jag behöver!

Pusssss på mig!

När solen stiger och när allt är naket klart, kan du se mig då? Vill du se mig då? För ännu doftar kärlek.

Jag vill ha dig nu som jag hade dig förut. Eller mer. Jag vill inte ha det ogjort, jag vill bara förstå dig.

Asså jag blir så arg!!

För att jag inte får göra någonting. Känns det som. Samtidigt säger pappa att han vill att jag ska vara ute och ha roligt, det går inte ihop!! Jag vill verkligen inte bråka med mina föräldrar men jag vet inte vad jag ska göra. Jag håller alltid sånt här inom mig, brukar aldrig säga nåt. Och det mår jag ju inte heller bra av och det gör ju ingenting bättre, men samtidigt så gör det ju ingenting sämre. Jag är så sjukt feg. Klart jag förstår att de vill ha koll på mig men jag kan ju inte prata med dem om allt, då är det jävligt svårt. För jag är ju rädd att de kommer bli jättearga och så får jag inte göra någonting men varför skulle de göra så mot mig egentligen? Det skulle de väl förhoppningsvis inte, så varför säger jag inte bara till dom att jag vill gå ut ikväll?

Det finns en del saker som jag verkligen längtar till otroligt mycket som jag saknar av hela mitt hjärta ibland. Det som jag längtar till och saknar mest är att ha sommarlov och friheten som det innebär. Jag längar också efter allt som jag ska göra i sommar, Peace&Love, kryssning, Ängelholm, tälta ute med vänner, bada, träffa massa människor, ligga och sola på altanen, ta en glass vid ån, ta tåget till stockholm för att bara vara, leva livet och njuta av det. Jag längtar så att jag får ont i kroppen. Jag längtar efter kärlek.

Men att längta är ändå en relativt behaglig känsla, för man vet att det man längtar efter finns där i framtiden. Saknaden är värre. Att sakna något som man vet att man aldrig kommer att ha igen är en riktigt speciell känsla. Samtidigt som man är obeskrivligt tacksam för det man hade så gör det så ont att tänka på det för man vet att det kommer alrig bli så igen. Det är mycket som jag saknar. Det gör ont, som om ett hål öppnas precis under mitt bröst där allt det saknade skulle varit men som nu ekar av tomhet. Jag saknar Englandsresan och människorna som jag träffade där, jag kommer aldrig uppleva samma sak igen och antagligen aldrig träffa människorna som var helt underbara. Jag saknar Dominikanska Republiken för att där levde jag i ett paradis. Jag saknar vänskapen som jag och Fanny hade, jag hoppas verkligen att vi kan hitta tillbaka till den kanske i sommar, nu är vi för olika. Jag saknar konfirmationen, vi hade alltid så otroligt roligt och Gotland var verkligen en hur bra som helst, kan verkligen inte beskriva, allt var perfekt!

Så klart så finns det mycket mer som jag saknar men allt som jag skrev hände under förra året. Och det året, 2010, var det bästa året någonsin för mig, slog alla andra år hur många gånger som helst! Jag var lycklig! Emellanåt var jag ledsen såklart, men för att få vara så lycklig som jag var de fyra veckorna jag skrev om ovan, för att få vara så lycklig måste man även vara olycklig emellanåt. Då blir lyckan lyckligare. När olyckan blir djupare blir lyckan som kommer större. Och självklart så gäller det åt andra hållet också, ju lyckligare man är desto olyckligare kommer man att bli. Kan låta som en jävligt negativ och cynisk tanke men det är så det är, förlorar man det man älskar över allt annat blir sorgen större än man någonsin kunnat tänka sig. Lycka och sorg väger upp varandra.

Jag vill leva ett lyckligt liv. Lyckan är värd saknaden och sorgen.

Jag är lite deprimerad. Kom på en grej som verkligen slog mig när jag cyklade hem från skolan idag, mitt liv. Vad är det för liv jag lever egentligen? Ska det vara såhär meningslöst? Varje dag cyklar jag samma tråkiga väg till skolan, är i skolan går på lektioner efter schemat som bara går runt, runt, samma varje vecka. Sen cyklar jag tillbaka på samma gråa väg, kommer hem, åker iväg på träning, äter och kanske pluggar lite, sen går jag och lägger mig för att vakna upp nästa dag och göra samma sak igen. Så går mitt liv runt, runt.

Medan jag är i skolan så tänker jag inte på detta för då har jag faktiskt roligt. Jag är med verkligen underbara människor. Sen har jag fullt upp hela tiden och hinner aldrig tänka på vad jag egentligen gör och varför jag gör det. Men det är nu, när jag för en gångs skull inte har träning som jag inser vilka sjuka vanor jag har egentligen, alla mina dagar är identiska! Förutom helgerna där jag ser till att träffa kompisar hela tiden och aldrig sitta hemma utan något att göra, då känns det som att jag "slösar på livet". Bara sitta hemmma, det känns ju värdelöst! Men kanske jag borde göra det ändå. Jag borde bryta mina vanor och göra något av mitt liv, men vad ska jag göra? Det finns en massa grejer som jag skullle vilja göra, men de flesta har jag inte råd med eller så går det helt enkelt inte för att jag är omyndig, måste gå i skolan eller liknande.

Jag längtar så otroligt mycket till sommarlovet. Då kan man släppa på alla vanor och bara göra precis det man känner för. Man kan träffa alla underbara människor och göra saker som är mycket roligare än skolan. Och en pojke att älska skulle inte vara helt fel. Jag vet inte ens varför jag formulerade mig sådär för helt ärligt så är det ingenting jag hellre skulle vilja ha. Då skulle mina vanor brytas och jag skulle få ett ljus i livet. Jag skulle antagligen bli en lyckligare människa.

Det finns ju en kille som jag kanske gillar. Men det är just det, kanske. Jag vet inte om jag ska vara ärlig, men jag tror det och det är jobbigt. För jag har ingen aning om vad han tycker. Antagligen tyckar han väl om mig, men det brukar bara bli tyst ibland när vi är ensamma, båda är väl ganska blyga. Men jag tror verkligen att han bara ser mig som kompis och jag vet inte om jag vill något mer. Jag tror jag villl det men är rädd för att det ska bli konstigt och fel men samtidigt vill jag verkligen inte se honom med någon annan. Vi är ju inte direkt supertighta vänner och jag har ingen aning om hur jag skulle göra om jag kom fram till att jag verkligen gillade honom. Skulle vara underbart.

Jag ber för varmare tider.